Semester

 Så är det slutligen dags att titta in här en liten stund.

Jag har haft två veckors semester med nästan skärmfritt. Jag har knappt spelat mina telefonspel som jag annars är rätt beroende av. Det har varit väldigt skönt och avlappnande och otroligt välbehövligt. Sommaren började dock dramatiskt. Precis när vi var på väg norrut så kom nyheten att en familjemedlem åkt in på akuten. Vi blev lättade när det var en fraktur på ett revben och inte något annat. Så kom vi iväg. Någonstans vid Gävle kom hällregnet. Man kunde inte se vägen eller lyktorna på bilen framför. Det åskade och blixtrade och vi fick köra i 30 och 40 km /timmen i flera mil.

Okej, vi blir någon timme försenade sa vi till varandra efteråt men allt gick ju bra ändå. I Hudiksvall åt vi lunch, körde en bit och bestämde oss för att tanka strax före Sundsvall. Vi var otroligt nöjda med att vi bara skulle susa förbi Sundsvall för sedan är vi halvvägs. På Ljunganbron satte plötsligt motorbromsen in och mitt på bron stannade bilen!

Min 16-åring och jag fick panik men tack och lov för T som beordrade mig att ringa bärgning och dessutom hade stenkoll på var varningstriangeln låg. Det var fruktansvärt hett där vid sidan av motorvägen, bilarna körde förbi i 120 km/timmen ungefär och nästan ingen brydde sig om den där varningstriangeln. Fast en man stannade och frågade om vi behövde hjälp. Då hade vi redan beställt bärgning men blev ändå så glada att han frågade.

Bärgningsbilen körde vår bil till en verkstad och oss till ett hotell där vi övernattade. Det var otroligt varmt, ingen AC på det hotellet minsann, men ändå ganska trevligt.

Dagen efter fick vi hjälp efter ett antal timmar på verkstaden. Bärgaren råkade nämligen glömma bort att lämna bilnyckeln så vi fick vänta i typ fyra timmar innan han var färdig med förmiddagens uppdrag och kom med den. Det visade sig vara bränsleslangen som inte var ordentligt åtdragen så det var fort fixat.

Vi beslöt oss för att äta lunch innan vi fortsatte resan. När vi skulle starta bilen så var den helt död. Då kan jag säga att psykbrytet var vääldigt nära för oss alla tre! Nåväl, jag hade cykeln med mig så vi hakade av den från bilen och jag cyklade tillbaka till verkstaden, mekanikern hoppade in i sin bil, följde med och gjorde något provisoriskt under bilen så att jag kunde köra tillbaka den till verkstaden. Där visade det sig att bränsleslangen lossnat i båda ändarna. Efter en del pyssel kunde vi fara vidare. Så ett dygn senare än planerat anlände vi till slutdestinationen. 

Nämnde jag att bilens AC inte funkar så att jag var lika blöt som om jag duschat när vi kom fram samt var yr av överhettning?  Och drack flera liter vatten och ändå kände mig som en törstande kamel i öknen.

Jag överdriver inte när jag säger att det tog två dygn innan jag återhämtat mig.

Nu funkar det gamla bilskrället som det ska och en varningslampa som lyst i drygt ett år har slocknat. Så nu finns chansen att jag får den godkänd på besiktningen dessutom. Men jag har tydligt klargjort för den att det inte spelar någon roll. Jag kommer att göra slut inom en mycket snar framtid!

När detta trauma väl var över så blev allt bra och nu har jag haft två veckor med en mängd läsning flera bad i sjön varje dag och mysigt familjehäng.

Jag har befunnit mig på den amerikanska prärien. Tillsammans med Laura Ingalls Wilder har jag klarat mig igenom ett antal snöstormar (aningens absurt med tanke på den 30-gradiga värmen som varit här), gräshoppsinvasioner, och naturligtvis kärlekshistorien med Almanzo. Riktigt så magisk som när jag var elva är den inte och jag har haft väldigt jobbigt med synen på urinvånarna och synsättet att den vilda prärien ska tämjas. När bufflarna och vargarna, andra vilda djur och växter utrotas så är det något positivt även om Laura och pappa Charles sörjer det lite i smyg, vilket gjorde mig lite glad. Men när jag bearbetat de obekväma åsikterna och försonat mig med tanken att de inte visste bättre och kämpade utifrån sina förutsättningar så fastnade jag totalt, igen. Och jag har läst en massa fakta och tittat på bilder på nätet samt sett flera dokumentärer på Youtube. Det är något med Laura som trollbinder mig fortfarande trots att det är ungefär 40 år sedan jag lärde känna henne första gången. Däremot känner jag inget behov av tv-serien, som jag älskade så fruktansvärt mycket som barn, eftersom den är så långt ifrån sanningen. Kanske att jag vill se den någon gång i framtiden.

Nu har jag endast en bok kvar i serien, "De första fyra åren" och den har jag reserverat på biblioteket, min första reservation här...

Böckerna i serien är...

"Det lilla huset i stora skogen"

"Det lilla huset på prärien"

"Huset vid plommonån"

"Vid silversjöns strand"

"Farmarpojken"

"Den långa vintern"

"Den lilla staden på prärien"

"Gyllene år"

"På väg hem"

"De första fyra åren" (som jag inte läst än)

 Nu är jag inne på sista veckan...

Motivationen är rekordlåg. Städar hyllor och gallrar böcker, städar skrivbord och skriver överlämningar. Allt med känslan av att tiden stannat och jag vadar i sirap. 

I vardagsrummet ligger en stor hög med sådant jag ska ta med mig. Tur att min svåger också åker med egen bil så vi kanske kan få med oss allt det nödvändigaste (läs: böcker och garn).

Mitt i alltihop har målarfirman annonserat att om vädret blir bra så sätter de igång med målningen imorgon onsdag eller på torsdag. Prognosen säger att det ska bli högtryck; sol och varmt, så chansen finns att det verkligen påbörjas. Vi vet inte hur lång tid arbetet kommer att ta så just nu finns risken att T stannar kvar nästa vecka och övervakar. Han har jour på jobbet hela veckan så han tycker att det är okej. Om vi kommer iväg till helgen så kommer han ändå att vara tvungen att finnas till hands på distans.

16-åringen hänger med kompisar i stort sett oavbrutet. Han har haft övernattningsgäster flera gånger de senaste två veckorna samt att han själv sovit borta ett par gånger också. Trots det verkar han vara okej med att åka på Jämtlandssemester. Kanske har han fått sin dos av Uppsalakompishäng för tillfället. och i Jämtland sammanstrålar vi med kusinerna så det blir nog bra.

Bortsett från allt med flytten och det så är sommarens stora fråga (för mig); kommer han att läsa någon bok?!

Den som lever får se...

Jag läser just nu deckaren "Ett slags rättvisa", en Dalglieshdeckare av P.D. James, en gallrad bok från biblioteket som jag lagt vantarna på. Det började extremt segt. Mordoffret dog inte förrän efter 11 kapitel. Innan dess var det beskrivningar av olika karaktärer på advokatbyrån där offret, advokaten Venetia Aldrige arbetade. Flertalet gånger kände jag att det fanns en risk att jag aldrig skulle komma in i boken överhuvudtaget. Men så dog hon äntligen, poliserna kom in i handlingen och allt blev lite mer intressant. Nu snurrar det mycket i mitt stackars lilla huvud överlag så det går inte så fort framåt trots att mordutredningen är i full gång men det är kanske inte deckarens fel. Har kommit ungefär halvvägs.

 En dag närmare semestern...Imorgon är det plötsligt fredag igen och så sent som igår så tänkte jag att den här veckan tar aldrig slut.

I morse spöregnade det när jag åkte till jobbet men nu är det uppehåll och inte jättevarmt. Ganska skönt jobbväder.

Hemma hos har vi besök av målarfirman som ska måla om vårt hus. Från ingenstans meddelade de att de skulle komma och tvätta husfasaden inför målandet. Det var tur att de ringde nu och inte om två veckor för då hade vi hunnit åka på semester.

På jobbet dyker det med jämna mellanrum upp Kulturstödsböcker som vi får ta. Ja inte alla då förstås, det mesta hamnar i biblioteket för utlåning. 

Förra veckan la jag beslag på en som jag faktiskt redan har läst. Boken heter "Imorgon är jag långt härifrån Ett avskedsbrev till USA" och författare är Martin Gelin, utrikeskorrespondent som bott och arbetat i USA i över 20 år.

Han och hans amerikanska fru blev föräldrar och beslöt att lämna USA och flytta till Paris eftersom de ville ge sitt barn en tryggare och bättre uppväxt. Jag kan verkligen rekommendera boken. Det består av texter som förmedlar både Gelins kärlek till USA och hans bild av en trasig kontinent som på många sätt är på väg rakt ner i avgrunden.

Man får ytterligare en pusselbit till det gigantiska, mycket komplicerade pussel som är USA. 

Juli...

 Så är vi inne i juli och det är inte ens två veckor kvar innan vi får semester.

16-åringen har äntligen sommarlov på riktigt. I fredags gjorde han sista dag och då var sommarlägret slut och han fick i stället jobba på en fritidsklubb. Efter en något nervös start på dagen (för oss alla) då han åkte en hållplats för långt och fick knata tillbaka längs motorvägen så tror jag nog ändå att det blev ganska bra. Fast han har beklagat sig under de här två jobbveckorna över att det har varit så lite att göra. Jag sympatiserar med honom samtidigt som jag av erfarenhet vet att det kan vara svårt att hitta sysslor till sommarjobbare och praoelever.

Nu är det tre dagars jobb kvar på samma fritidsklubb. Men det blir inte förrän i augusti, veckan innan skolan börjar.

För mig blev helgen otroligt hektisk.

På fredagen var vi på en mycket trevlig middag hos svärmor.

På lördagen körde jag, med T som kartläsare till Stockholm för att hämta en tv som jag fått av min kusin. Allt gick bra även om vi naturligtvis missade en vänstersväng precis när vi skulle lämna motorvägen och fick köra genom Östermalm bland annat. Kartläsaren var besviken och kände att han inte levt upp till förväntningarna. Jag skulle snarare säga att det var Google maps fel som laggade och inte hängde med just där. Så många gånger som jag bråkat med Google-tanten (som jag lite bitskt brukar kalla henne) så vet jag att det kan bli fel. Även om det inte är något jag gärna erkänner så är mitt personliga problem att jag har uselt lokalsinne och ofta har en känsla av att Google-tanten har fel, väljer en annan väg trots min egen oförmåga att hitta bara för att inse att hon nog hade rätt.

Nåja, vi kom fram och fick vår tv som är otroligt fin, kan inte fatta att kusinen vägrade ta betalt för den. Hem gick allt mycket, mycket bra och det tog endast ett par minuter så var vi på rätt motorväg och kunde susa hem.

Så i söndags var det dags för en båtutflykt. Jag råkade få veta att det är en utställning i sommar på Skoklosters slott med Bridgerton-tema.

Alla som läst min blogg ett tag vet att jag är löjligt svag för Bridgertonböckerna och Netflixserien. Utställningen heter "Queen Charlotte" och består av dräkter, smycken tiaror och berättelsen om Queen Charlotte och hennes kung George.

Queen Charlotte på Skokloster

Min syster, systerdotter och jag åkte på en dagskryssning med lunch ombord, två timmar på Skokloster och sedan hem igen. Vädret var ljuvligt, strålande sol och bris. Ja, det var en otroligt lyckad dag och hemma ångrade min familj att de inte följt med. Trots att jag försökte locka med dem och sa att de ju inte behövde gå på utställningen men att det kunde bli en härlig båttur så trodde de inte att det var en utflykt för dem. I efterhand så kände de att det nog hade varit ganska härligt ändå.

Och en annan sak som jag inte räknat med var att jag fick lära mig att historien om Charlotte och George bygger på den sanna historien om kung George och drottning Charlotte som levde i England på 1700-talet.

Kung Georg III

Och som av en händelse så hade jag en bok med mig i handväskan som passade perfekt, nämligen 

"Georgiana Bridgertons skandal", den senaste delen i serien "Familjen Rokesby" av Julia Quinn

Och något har hänt med Julia Quinns böcker. Utan att kunna bevisa något så skulle jag säga att det här har hänt efter just boken "Queen Charlotte" Jag tycker mig märka att det har smugit sig in något nytt. De vackra , unga flickorna som är huvudpersoner är plötsligt mera bestämda och mångfasetterade. De har aldrig varit några små våp som bara vill bli gifta men nu tycker jag att de har ännu mer personlighet och egen vilja. Och i den här boken fanns det inte ens ett gigantiskt missförstånd som får de förälskade paret att tvivla på sitt förhållande och varandra. 

Jag gillar trenden att även feelgood moderniserar sig själv och blir mer jämställd.

Naturligtvis gick vi runt och tittade på själva slottet också som jag aldrig tidigare besökt. Mycket fint och intressant att se den dagen...

Min andra bok är också en feelgood som heter "Fröken perfekt" och är skriven av Maria Parkhede.

Det var en bra bok tycker jag även om det där onödiga missförståndet då plötsligt huvudkaraktären beter sig som ett våp och tror att hon måste offra all framtida lycka för ett helt orealistiskt problem tyvärr fanns med. Då, när det var sisådär 30 sidor kvar så kroknade jag en aning och blev på dåligt humör. Men innan dess var jag mycket positiv.

Tydligen är det andra delen i en serie så jag får väl ge mig på del ett och tre i efterhand.

Emma är en lågstadielärare som ska hjälpa sin lillebror som blivit sjuk genom att klä ut sig till Lissebergskanin och eskortera runt musikern Sam en hel dag på stan. Linus (lillebrodern) jobbar på ett eventföretag och det är Sams kompisar som hyrt kaninen inför Sams svensexa. 

Det ena leder till det andra under sommaren som följer och konstigt nog dyker Sam upp där Emma är med jämna mellanrum.

Absolut en bok jag rekommenderar för hängmattan eller badbryggan

Månadens dikt juli 2025

 Denna månad är jag ute i så god tid med månadsdikten att det inte riktigt är en ny månad ens. Men jag såg den här och tycker att den är så fin.

Morgonen dansar

i sitt festtält av fågelsång

Gröna lyktor svänger

Smekningar flyger

mellan träden

Solen kokar mat

i Jordens gryta

-Ingrid Sjöstrand-

Ur Skogen i trädet

 Äntligen är värmen här! Eller ja, nu tänker jag på alla andra som har längtat. Själv har jag varit ganska nöjd i smyg eftersom jag jobbar och därför föredrar ett svalt väder, även regn mottages tacksamt. Men mitt barn till exempel som sommarjobbar utomhus på ett barnläger har inte varit sitt gladaste jag under regn- och kallblåstdagarna. Till på köpet räckte inte lunchen häromdagen så han och den andra sommarjobbaren fick inte riktigt äta sig mätta. Det var ingen solstråle som kom hem då kan jag säga...

På söndag har jag, min syster och systerdotter tänkt åka båt till Skokloster och gå på en Bridgertonutställning! 

 Bridgerton på Skokloster 

Jag har anmält oss idag men inte fått bekräftelse att vi fått platser på båten så jag känner mig lite nervös. Det vore så härligt att få åka. I värsta fall kan man ta bilen men båtresan känns som en mycket viktig del av utflykten.

Annars så räknar jag ned till semestern. Efter morgondagens jobb är det två veckor kvar. Helt otroligt! Sedan vinkar jag adjö till Enköping och drar på nya äventyr.

En av alla mina poddar jag lyssnar på är 

P3-klassikern

och där pratade man härom veckan om 1300-talsklassikern "Decamarone" av Giovanni Boccaccio. 

Faktum är att samtalen i podden ofta får mig sugen på att läsa böckerna. Programledaren Emelie Rosenqvist är mycket inspirerande och det spiller över på gästerna.

"Decamarone" utspelar sig i Florens under pesten. Ett gäng ungdomar flyr staden för att komma undan pesten, håller sig i tio dagar på landet där de dansar, umgås och berättar lättsamma historier för varandra. Historierna, eller novellerna, är det som boken består av. Boken jag har läst är ett urval, gjort av översättaren, från 80-talet någon gång. Lättläst översättning ganska underhållande men jag känner mig nöjd och tänker nog inte nosa upp flera noveller.

 Att sluta på jobbet kan vara en långdragen historia.

Förra veckan var det många barn och lärare jag såg för sista gången. Den här veckan har det varit ytterligare några lärare att säga hej då till och idag var det avtackning med jobbkollegorna. En av mina skolbibliotekskollegor ska också sluta och vi bjöd på kladdkaka, glass och vispgrädde. Jag fick en fantastisk matkorg med mycket uttänkt tema. Det var te som hette Bibliotek, Pippis sockerdricka, kort med Plupp och en massa annat med litteraturtema. Det ska bli spännande ikväll att komma hem och packa upp ordentligt.

Imorgon är det sommaraktivitet på mitt bibliotek och jag ska klä ut mig till Plupp. Det kommer att bli minnesvärt. Jag har provat kläderna ett par gånger och det roar mina kollegor något enormt. Min son har sett kort, ryst och konstaterat att han skulle springa långt åt ett annat håll om han mötte mig som Plupp. 

Men efter morgondagen är det mest att städa ut sig, skriva överlämning och ta en del diskpass och sedan lämnar jag Enköping och Örsundsbro för alltid!

Det ska bli mycket roligt och spännande att flytta och byta jobb men visst är det lite sorgligt med alla avsked...

Lagom till sommaren har jag påbörjat en rejäl nostalgitripp!

Jag har läst första delen av "Lilla huset på prärien- serien", "Det lilla huset i stora skogen" av Laura Ingalls Wilder. Det är nog minst trettio år sedan sist och jag både minns mycket och har glömt en hel del.  Egentligen händer det ju inte så mycket. Boken handlar om familjens tillvaro under ett år kan man säga. Jag minns från när jag var liten att det var en så fascinerande tillvaro med alla sysslor, maten de åt och hur omständigt det var att ta sig till olika ställen. Jag tycker fortfarande om Laura och berättelsen om hennes liv och min plan är att läsa hela serien under sommaren men riktigt så fängslad som jag var som barn är jag inte nu, kanske av naturliga skäl. 

Sedan har jag gett mig på "Jag kommer att hitta nyckeln" av pseudonymen Alex Ahndoril, det vill säga paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som också döljer sig bakom Kepler.

Jag har läst några Kepler-deckare och tycker att de är bra men fruktansvärt obehagliga vilket medför att det kan gå några år mellan läsningarna. Den här är mer av en pusseldeckare men jag blev inte helt begeistrad.

Anledningen kan vara att karaktärerna kändes överdriva och svåra att relatera till. Fast å andra sidan så kan jag ju läsa andra böcker utan den minsta verklighetsförankring och vara totalt uppslukad. Så egentligen är det aningens oklart varför jag inte fastnade. 

Tja man kan inte älska allt man läser.